• 
  
  Gör en matsedel för 1 vecka.


• 
  
  Handla sedan allt du behöver till veckan vid ett tillfälle.

Skräpmat..Pommesfrites, pizza, hamburgare..med mera. Är det egentligen mat som vi tycker är gott eller kan det rent av vara så att vi har inpräntat i oss att det är sådant som vi ska äta då vi vill unna oss någonting? Anledningen till mina funderingar är att jag förra helgen åt en pizza.. Under måltiden satt jag verkligen och kände efter. Min slutsats var att det i princip är totalt smaklöst? En torr brödbit med lite ost och skinka (som inte ens är god)? Idag är jag där igen. Då både sambon och jag var ute och slirade igår köpte vi den "obligatoriska bakismaten" dagen till ära. PIZZA! På ren rutin. Samma sak idag som förra veckan, tugg tugg..gott? Nej..

Har ni några åsikter? Är skräpmat fruktansvärt gott eller köper vi det på rutin?

Ibland är det roligt att se hur olika man är. För mig är vardagsmotion väldigt viktigt och jag utövar ganska mycket av den. Det är så lätt på något sätt. Promenader blir det mycket av och det för att jag tycker att det är skönt. Du får motion, frisk luft och gratis är det också. Vissa måste ta bilen (och ibland måste alla ta bilen), vilket är förståeligt, men vi unga pigga människor med friska ben, varför promenerar vi inte mer när vi kan? Många gånger har kompisar kollat på mig med ögon som säger stackars dig eller fält kommentarer som "ååh vad jobbigt" när jag säger att jag går för att hämtar och lämnar min hund nästan varje dag ( ca 20 minuter bort!!) ovsett väder (regnkläder, termobyxor..någon?).

Jag har ganska nyligen börjar gå till skolan istället för att ta bil eller buss. Nu går tankarna såhär, varför började jag inte med detta tidigare? Jag slipper stå och trängas på bussen, slipper sitta i bilkö och jag kommer fram till skolan pigg!

Det skulle vara att ljuga om jag skrev att bussen aldrig lockar en kall morgon. Men jag går ändå och det är otroligt skönt bara man kommer iväg! Testa på att gå en promenadvänlig sträcka som du annars brukar åka , du kommer inte att ångra dig.

Tyvärr tror jag att en släng av feber är och hälsar på i min kropp idag. Jag som VILL träna..men det SKA jag såklart inte. Buhu ..

Av den anledningen blir det inga träningsinlägg idag (som att det är fullt av dem annars?) Tyvärr är det ju så att jag nästan alltid tränar själv, vilket gör att det är svårt att ta bilder osv.

Men inlägg av andra slag blir det ändå, lite recept och lite funderingar som vanligt. Vi kan börjar med funderingar.

En person som jag har väldigt svårt för är Katrin Zytomierska. Eller, jag har svårt för henne som offentlig person, på det privata planet känner jag henne inte vilket gör att jag inte kan uttala mig. Hon är säkert underbar men hennes kändiskap faller mig inte i smaken. Enligt mig glider hon på att vara elak mot andra och göra sig rolig på dessas bekostnad, något som jag starkt ogillar! Hon har nu, som de flesta vet, släppt en bok om LCHF " Dags att bli smal, lchf på mitt sätt" . Så långt ät det helt okej, men självklart ska även hennes bok innehålla elaka kommentarer!

"Nu är du fet behöver inte alls komma fram till mig om du råkar få syn på mig på gatan för fetton är inte min melodi, och jag tycker uppriktigt sagt att du är osmaklig. Dels för att du ser äcklig ut och dels för att det stör mig hur du medvetet kan förkorta ditt liv och utsätta folk i din omgivning som älskar dig för risken att du dör tidigare än du behöver" - Katrin Zytomierska

Osmaklig är precis vad denna text är och jag förstår inte hur det har fått gått i tryck. Visst, det är väl ännu ett exempel på hennes otroligt "roliga" humor.. Jag hatar den. Är detta motiverande för personen som vill komma igång och har köpt boken? Nej. Om man som i Katrins fall själv har testar något med lyckat resultat för att sedan skriva en bok antar jag att man gör det för att hjälpa andra och visa att det faktiskt går (eller för att tjäna sig en hacka). Om jag själv var överviktig och inhandlat denna bok för att komma igång med LCHF skulle jag snabbt smälla ihop den och lämna tillbaka den till affären.

Men det kanske bara är jag som inte förstår mig på hennes typ utav humor..

Detta inlägg har ingenting med träning att göra men likväl med hälsan. Ikväll kollade jag på tv serien " Livet blir bättre" som idag handlade om Jessica Andersson. Jag har tidigare läst hennes bok och hon har inte haft det lätt under sin uppväxt som barn till en missbrukande mamma. För några dagar sedan såg vi även filmen svinalängorna, som även den fokuserar på barn som lever med missbruk dagligen. Man tänker inte alltid på hur många oskyldiga barn det är som har en sådan vardag. Mina tankar går till alla dessa barn ikväll och även till de personer som är fast i sitt missbruk.

Efter tv-programmet ringde jag hem till min familj och tackade för att dem är så bra! Jag är tacksam. Hjärta

Jag skulle verkligen vilja ge mig ut på en löptur.. Men jag har lovat mig själv en vilodag just idag! Det känns som att benen har blivit flitigt använda hela veckan och de känns lite stela. Imorgon är det ,som jag skrev tidigare, skidträning så vill vara fit for fight tills dess! Men som sagt, sugen är jag! Typiskt, kan tänka mig att sugen inte kommer att vara lika stort när jag väl "får".

Jag gillar att träna i samma lokaler som andra människor. Även om vi inte känner varandra är vi alla där av samma anledning, för att träna. Vi har alla ett mål, vi svettas, kämpar och förhoppningsvis får vi alla ut något bra av träningspasset.

Det är alltid roligt att se så många nya träningsugna själar hitta till anläggningarna efter nyår. Underbart med människor som vill påbörja ett fysiskt aktivt liv, man nästan ser i ögonen hur motiverade de är. Det negativa för min egen del är att det blir så fullt, överallt! Man får stå i kö till maskinerna, man får trängas vid löpbanden, man får ingen plats till spinningpasset om man inte bokar en vecka i förväg..Men det kan jag stå ut med! Tyvärr, brukar det avta efter någon månad..

Ibland känns det bara som att jag aldrig känner mig nöjd med min prestation på träningen. Jag antar att nervositeten inför tjejvasan börjar krypa på.Kunde jag ha kämpat lite till på crosstrainern? Visst hade jag orkat springa 1 km till? Jag måste dock medge att, just konditionsträning inte är min starka sida. Och det pågrund av att psyket sätter sig på tvären. Jag måste verkligen försöka komma över den spärren. MEN..jag borde ändå vara glad för mina framsteg, för ett tag sedan orkade jag bara 1 minut på skierg, nu orkar jag 5 min utan paus. Jag har kört 45 minuter på crosstrainer massa gånger, förr klarade jag max 10 minuter innan huvudet sa stopp. Vilket betyder att jag gör framsteg. Att se det man gör bra och inte vara så hård mot sig själv kan ibland vara svårt.

Någon som känner igen sig?